Underbart är kort

2017-12-10 , Ulvö Hotell , Taggar:

Ibland tar livet vändningar man inte hade förväntat sig eller ens kunde tänka sig. Ungefär så kändes det den dagen jag packade Vinsmugglarbilen full och rullade från Åre mot kusten. Tårarna slutade rinna i Järpen ungefär, jag är inte så bra på det där med att säga adjö, farväl, vi ses senare.
Nu sitter jag på båten mot fastlandet med alla mina blommor packade i gamla handdukar, helt enligt Nannes råd. Bohaget är flyttat sedan en vecka tillbaka, lägenheten på ön är ödsligt tom och lägenheten i stan är överväldigande full. Det är en alldeles nybryggd kanna kaffe i hytten som jag har blivit erbjuden att ta del av. Med skymningen som utsikt och en lugn sjö under oss. Jag försöker hålla tårarna borta även den här gången, men det är lika svårt nu som då. Jag är som sagt inte så bra på att säga adjö, farväl, hejdå, vi ses senare.

 

Jag gick igenom alla texter jag skrivit och hittade min loggbok från första veckan här på Ulvön. Här nedan delar jag med mig av ett par anekdoter.

”Erik är med mig och jag tackar allt i universum för att jag har fått äran att jobba med Erik. Jag vet inte vad jag har gjort för gott i världen för att få komma till en plats där jag trivs så bra och får träffa en sådan person som är så bra. Det är sällan jag träffar någon som jag kan prata om Svinto och manglar med.”

(Svinto är livet, att mangla kommer på andra plats. Tänk att vi letade som förbytta efter en mangel och var på väg att åka upp till Vindeln för att köpa en. Så kommer Emma från Fjären och har hittat en hos dom! Den bor numera för det mesta i receptionen och det är en fröjd varje gång jag får vika en servett.)

 

Min första service. Strömmen går kl. 15.01. 2 grupper, en 12 pax, en 17 pax varav 1 veg.  Strömmen ska komma tillbaka kl. 18.00. Yeah, right, säger vi. Hoppas hoppas, säger köket. Vi förbereder för det värsta och fyller så mycket vatten vi kan, sparar isen, tänder ungefär tusen ljus och går igenom olika scenarion. Köket tänder gasolgrillen ute, Stefan och Gunnar åker och hämtar gasoltub (för den vi har är ju såklart typ slut) och vi förbereder oss att få grilla middagen ikväll. Kalle håller på att elda upp grillen vid ett tillfälle och det enda jag hör i mina öron är ”Benny Hill”. Men tänk att det blev så bra, gästerna är så nöjda! Sällskapet om 12 pax är från Sundsvall och det är första gången dom är på Ulvön. Dom tycker det är fantastiskt. Dom tycker det är så mysigt. Till slut har vi avslutat service och alla gäster är så himla nöjda. Det är levande ljus överallt, stämningen är på topp, det är supermegajättemysigt och alla älskar det. Ca kl. 23.00 går strömmen igång igen. Sällskapen sitter i loungen, först applåderar dom, sedan vill dom att vi ska släcka igen. Strömlöst på Ulvön var tydligen en hit. Fantastiskt bra jobbat av alla som var med. Jag önskar vi fick göra det igen, för att göra det ännu bättre. Det var inte perfekt.

(”det var inte perfekt”. Är det någon som har sett Fawlty Towers? Ni vet den klassiska serien med John Cleese? Pang i Bygget heter den visst på svenska. Fantastisk serie! Jag kommer ha en aning svårt att anpassa mig till det vanliga livet och frågan är om jag verkligen vill det.)

Kommer man någonsin att nå perfektion? Vill man nå perfektion? Vad har man kvar om man har kommit dit? Handlar det snarare inte om att hela tiden sträva framåt – att bli lite bättre, effektivare, annorlunda, hitta något nytt. Alla dessa underbara människor jag har haft ynnesten att jobba med under året har alla lärt mig något. Jag är definitivt en rikare människa idag än för 13 månader sedan. Alla gäster och besökare jag har fått träffa och ta hand om, har varje en givit mig något som jag tar med mig. Alla ö-bor som jag har fått äran att lära känna, bekanta mig med, söre en stund på Handelsboden, vinkat åt när vi åker förbi med hotellbussen, möta längs hamngatan på väg till jobbet, servera under Ö-hundringen. Dessa ljuvliga människor! ”På Ulvön tar vi hand om varandra”. Det fick jag höra första veckan och det kommer alltid sitta i.

 

”Jag vill egentligen inte avsluta passet, men fötterna och hjärnan säger nej. Stämplingsklockan säger nära 70 timmar nu. En dag kvar. En dag kvar av lycka. Gästerna från Sundsvall gick upp på Lotsberget på morgonen och fick se soluppgången i en glipa mellan regnmolnen och havet. Vilka vackra bilder, vad underbart att dom fick se just det här vackra!”

(Jag kommer aldrig någonsin bli hemmablind på Ulvön. Hur kan man missa allt det fantastiska, underbara och vackra i den här naturen? När havet rasar bakom södra ön, när flaggstängerna slår i vinden när det är dags att sova, när himlen färgas från svart till brinnande gult i utloppet i skymningen. Att åka båt mot fastlandet eller bara ut till Gnäggen och ser kustlinjen. Höga Kusten – vilken oerhört vacker kustlinje. Norrsken som sprakar i natten och hänger i tunga tygstycken över himlen. När månskenet är som starkast och målar topparna på småvågorna i sundet. Utsikten mot vad som ser ut som oändligheten från Lotsberget och Vårdkasberget. Tystnaden och stillheten i skogen när ingenting hörs.)

 

Ulvö Hotell är en speciell plats. Ulvön är en speciell plats. Om jag skulle välja ett ord att beskriva dessa två platser skulle jag använda ”HJÄRTA”.

Adjö, farväl, hej då – vi ses sen.